Jag jobbar alltså 4 dagar den här veckan! Är inte det alldeles förfärligt/otroligt att jag gett mig in på. Min kropp tycks säga nej i förhand. Jag och min psykolog på umo har nu officiellt gett upp på att "bota" min hypokondri. För nu åtminstone. Jag har ingen motivation, och man kan inte bli frisk från sådant man inte vill bli frisk ifrån, såklart! Och så länge jag inte tycker det är jobbigare att vara hypokondrisk än det skulle vara att ex. dricka ur ett glas jag inte vet är rent så är det ju snudd på omöjligt att åstadkomma något. Så nu pratar vi om katastroftankar och annat jobbigt istället. Kul!!!!!! 

Dikterna ska in idag och jag insåg inatt att jag visserligen skrivit dem alla men inte fixat klart med typsnitt och så vidare vilket vi tydligen måste. Medan sitter Ziggy på golvet och tittar på mig genom halvslutna ögon och iakttar mig förväntansfullt. Varje morgon när jag går upp är det som att han förväntar sig något av mig. Han ligger på mitt sovrumsgolv och väntar tills jag går ner till köket med honom, och visst att jag ger honom mat, men sen är det som att han väntar på något mer. Vad är det??????? Blir tokig av okunskapen känns som att jag missat något vitalt. Han får mig att känna mig som en jultomte som glömt klapparna.