Åkte tåg längs medelhavet i några timmar idag. Läste en pjäs på spanska, tappade internet hit och dit så att jag inte alltid kunde översätta nya ord. 

Så småningom var det beckmörkt utanför fönstrena, mörkare än jag erfarit på mycket länge nu. I Barcelona är det ju såklart aldrig det, och mitt fönster har inga gardiner. På tågstationen i Alicante stod min lillebror och vinkade längst fram bland väntande sällskap. Mormor morfar sa att de "knappt kände igen mig", oklart varför. De hade köpt friterad kyckling som vi åt o baksätet i bilen när vi körde till den lilla staden där de bor. Att komma hit är också att komma hem, på ett sätt. Konstigt. Semester? Jag blir så omhändertagen, på det där stereotypa sättet morföräldrar tar hand om. Nu ligger jag nedbäddad i något som inte kan benämnas säng! Inte om det är en säng jag sover i annars. Mådde botten tidigare, eller har typ gjort hela denna vecka, så det här känns optimalt!!!