Igår mådde jag sisådär i huvudet och flydde ivrigt hemmet för att inte behöva anstränga hjärnan med att prata spanska och den självkritik som följer. Tänker alldeles för mycket på livet efter Barcelona just nu. Tror att det är ett resultat av att 1. inte ha något som stressar mig i nuet förutom det ständigt aktuella ämnet pengar 2. pratat med folk om livsplaner och yada yada 3. har saker jag längtar till som gör sig påminda (duh)

I och med min nu "låsta" position (deltagande i en kurs, betald hyra, köpta flygbiljetter) är det inte förrän när jag kommer hem den 19e december som alla former av ramar för mitt liv försvinner. Förutom den begränsning min antagligen katastrofala ekonomi kommer utgöra! :) Studentfriheten kommer alltså tillåtas att infinna sig- den har liksom inte kunnat göra det ännu. Det är klart att jag har mina planer och idéer men när det kommer till kritan är det äntligen(?) bara mig själv allt kommer ligga på; det är jag som måste söka eventuella kurser inför hösten, söka någon form av ny anställning, anpassa mig till vad jag beslutar att jag vill anpassa mig till. Inget är bestämt och jag står som enda ansvarig för att det är så, och för när det slutar vara så. Inget mer "men det här var min dröm hela gymnasiet" "men jag har pratat om det här i flera år" "men det här är bestämt sen länge" det finns exakt två sådan saker i mitt liv kvar att hända och sen har jag slut på planer som kan backas upp med mer tyngd än att "jag vill det här nu". När jag vaknade imorse kändes det som att det var december, att det här jag gör nu som jag velat och pratat om så länge snart är slut, men så är det inte, jag har hälften kvar. Jag mår bra! Ikväll kommer mina syskon och min pappa hit!

 

ps Hela grejen kan även illustreras i att jag redan gjort min november-spellista med en vecka oktober kvar