---

 

    Jag bestämde mig för att aldrig ge upp för saknaden, så jag drog ner gardinerna och stängde ute den värld av liv och värme min kropp så desperat krävde. Jag tänkte att jag kunde kväva den kalla känslan, isolera den så att den dör, så som man gör med eld.

    Nu har det gått nästan två månader och saknadens kalla grpp har bara hårdnat kring mig, medan det skafferi du var noga med att alltid hålla välfyllt nu sedan länge gapar tomt. I det svaga ljuset från gardinernas glipor ser jag hur huden över min bröstkorg är lika räfflad som mina bara ben en gång var. När jag stryker över räfflorna med fingertopparna inser jag att det är mina revben. En röst i mitt bakhuvud viskar att jag borde bli förskräckt, men när jag ser mig i spegeln gillar jag hur det ger min bröstkorg ett burliknande utseende, som om den skyddar omvärlden från det som finns där innanför. Skyddar från det kalla, hemska.

    Tröttheten lägger sig över mig, gör tankarna mjuka och luddiga, som moln i mitt huvud. Jag kryper ner i den kalla sängen, virar täcket runt min bräckliga kropp och sluter ögonen.

   Vi sitter i korgstolarna, hoptryckta på min lilla balkong med den ovanligt starka vårsolen gassande över oss. Den vattniga saften har blivit varm och jag känner hur stolsitsen skär in i mina bara ben och lämnar ett räfflat spår, men det spelar ingen roll. För du är här med mig och ditt leende skiner mot mig, starkare än solen. Jag blundar men bakom mina ögonlock finns inget mörker, bara ett varmt rött ljus. Men det gör ingenting för jag känner hur din hand fjäderlätt smeker min kind, hur mitt ansikte spricker upp i ett leende. De sista sekunderna innan jag förlorar medvetandet är jag lycklig.