Den medelhavska livsstilen och rehabiliteringen

"Denna måndagkväll har jag haft tid att möblera om i mitt rum och ligga på min säng med min syster. Tror både ni och jag längtar tills tiden då sådan fritid inte känns konstigt för mig och jag slutar se det som en företeelse värd att nämna här! ": så skrev jag i januari! Förra hösten sa min terapeut att "Hanna du som är så duktig på att planera. Kan du planera in en kväll i veckan då du inte får planera in något?" vilket var en läxa jag totalt misslyckades med. Förra höstlovet trodde jag att jag hade gått in i väggen, samtidigt babblade facebook om någon ny undersökning om utbrändhet- det var på tapeten. Jag började typ med mindfulness. Många av mina relationer på lägre frekvens ligger på mig för jag är den som säger att "jag kan lördag eftermiddag om två veckor".
POÄNGEN ÄR att fram tills nu totalt har undgått mig vilken annorlunda livsstil jag numera lever? Jag är en extrem motsats till vem jag varit hemma, vem många fortfarande ser mig som hemma, vilket också syns i hur mina två hemma-helger ju sett ut. Fullständigt planerade och utan en minut till spillo. Som om det är någon brådska att leva typ. Jag har i ärlighetens namn inte varit ofrivilligt sysslolös eller ensam på flera år- säkerligen som motreaktion på en tid när det ofta var så. Men här nu i Barcelona, liksom kamouflerat av att "såklart att det är ett annat liv jag bor någon annanstans" lever jag faktiskt verkligen ett annat liv. Jag går på några få lektioner och pluggar ibland, planerar ingenting, jobbar inte, tränar inte. Mitt enda alarm är för när jag ska vakna på morgonen, till skillnad från Stockholms alla alarm för tusen bussar och kom ihåg dittan och dattan. Jag vaknar nu varje morgon, alternativt går ut från sista lektionen, och tänker "hmm vad vill jag göra idag". I Stockholm var det aldrig att jag vaknade utan att veta vad jag skulle göra. Det var det första jag tänkte på. Idag ska jag: jobba. träffa den och den. träna. plugga fysik. Här går de lediga dagarna generellt ut på att jag och Bodil skriver "vgd vill du ses" och så säger vi att vi ska ses någonstans tjugo minuter senare. Och trots att vi inte "har något att göra" kommer vi båda ändå sent. Börjar promenera ditåt lugnt fem minuter efter utsatt mötestid, det finns ju ingen brådska. Det behövs inga ursäkter. Sen sitter vi och babblar och det finns ingen känsla av att ha bråttom vidare, att det är lånad tid från något viktigare. För varför skulle det finnas något viktigare, och till vad skulle man vara påväg bort? 
Jag vill ta med mig det här hem sen! 
Vardagliga ting | |
Upp