I Tages hus

I Olkamangi har det varit uppåt trettio grader flera veckor, som i resten av Sverige antar jag. Men det märks så tydligt hur fel det är att det var så här. Hus byggda för att hålla värmen inne, nu känns de redo att självantända. De vita finska rosorna har blommat två månader för tidigt. Här öppnas dörrarna inåt. Annars blir en lätt insnöad. Eller, blev!
Ale från grannhuset kommer cyklandes när jag sitter på bänken vid Lennarts hus och läser. Hej! Päivää! Han pratar med mig på meänkieli, jag förstår ingenting. Reser mig upp för att förklara men blir räddad ur situationen av morfar som kommer ut. "Jag trodde det vad Anja " säger Ale om mig. [min mormor] "Det är några som bor hos Tage nu. Alla rovahusen är fyllda" "ja det är jag och min mamma och mina syskon som bor där nu", blir mina första svenska ord. Mormor kommer ut och de pratar om "vad har de gjort med klimatet". Numera går allt på batterier, säger Ale. Cykeln, mina öron, mitt hjärta. Jag är 84, min pacemaker behöver snart batteribyte och jag är i verkstaden varje dag. Min son Ingvar har 240 kvadratmeter där och åker runt hela Norrbotten. Han bygger allt folk ber om. Det var han som renoverade er Rovagård. Kom förbi någon dag, i verkstaden är det svalt! Jag har aldrig sett mormor prata meänkieli förut och hon gör det fort med sänkt blick. Det är mycket så, bokhyllorna är fyllda med böcker om vår släkt, om Tornedalens nu tomma byar och vad som hände här i slutet av 1800-talet. Släktböcker på ett språk jag inte förstår. Ett språk mina morföräldrar lite motvilligt översätter, ett språk min mamma ständigt pikar dem om att hon inte fick lära sig. 
Vardagliga ting | |
#1 - - Vera:

Geni <3

Upp