1-O

Den första oktober i måndags så masade jag mig upp ur den varma sängen till den kalla luften och var hos tandläkaren exakt 08.29, 1 minut tidigt, och fick blå mintsmakande lera intryckt i munnen. Sen gick jag hem och drack te med lite rester av leran fortfarande kvar. Under en filt. Med nya avsnittet av Vår tid är nu, min mest ångestfria serie, resten kommer jag få maratonse sen när jag kommer hem pga "ej tillgänglig i utlandet". På flygplatsen fanns inte bara jag utan även Gulliver och Henrietta som flyttade hemifrån precis då. Sen fanns det andra att säga hejdå till. Jag och Vera har sagt hejdå tre gånger nu! Jag tillbringade en timma ensam vid gaten efter att Berlinplanet lyft, ironiskt nog vid den exakta gaten jag satt och grät vid när jag flyttade hemifrån för mer än en månad sen nu. Nu grät jag inte alls, orkade inte det. På flygplanet var det alldeles varmt och kvavt och mörkt, kändes absolut inte som massa luft under oss. Det satt ett gäng människor bakom mig som skrek sinsemellan hela resan. Så jag kände mig i alla fall inte ensam, vilket var ganska trevligt. När jag såg Barcelona, pariserhjulet vid stranden och min upplysta stora gatagenom fönstret påväg mot marken blev jag alldeles chockerad över att jag knytit an till staden så starkt så snabbt. Tyckte det luktade gott. Det luktade nog mest avgaser.(null)
Den första oktober betydde förutom hemresa även ett år sen Kataloniens "olagliga" folkomröstning om självständighet. Att redgöra för detta politiska skeende fyller mig med frustration, liksom det nog fyller alla spanjorer med frustration, eftersom nyhetsrapporteringen och intresset från andra Europeiska länder typ inte finns. Ingen vet vad som händer här, men det är historia. Mitt på min gata också! Taxin fick stanna en bit bort så fick jag ta väskan och pallra mig allt närmre och närmre demonstrationernas centrum. Nationalpolisens högkvarter; mittemot mitt hus.
(null)
I lägenheten var min fina värdfamilj, värdmamma Olga som skrivit att de väntade mig till middag. Här fanns även ett tv-team som fått lov att utnyttja vår balkong. På grannarnas balkonger stod andra kanaler. Alfonso, min värdbror på 12 år, sprang ut på vår balkong och hade på tvn samtidigt och lyckades på så vis hamna i livesändning, vilket vi såg med egna ögon. Han var mycket nöjd. 
(null)
Men det var senare! För när denna bild togs var Alfonso påväg hem från sin vattenpolo (jag vet. sån sydeuropé den killen) och vi var lite oroliga över hur det skulle gå. Mycket blockeringar. Även om demonstrationen, såklart, då klockan var sent på kvällen, hade minskat betydligt i mängd folk. Passiv demonstration. Peak action var vid denna tidpunkt att någon kastade en tomat mot poliserna som barrikaderat sig framför polishuset. 
(null)
Därav, bad Olga mig bajar con la basura. Gå ner med soporna. Soporna i detta kvarter lämnas på gatan, varpå en sopbil åker förbi och plockar upp under nätterna. Här är en selfie jag tog i hissen. Alfonso kallade mig "pelirrojo" när jag kom hem???? Rödhårig. Några minuter efter denna bild togs var jag dock ganska säker på att bli vithårig. (jag tror det är nu jag ska triggerwarna för våld, terrorliknande upplevelser, smällar, etc) För när jag passerat entréhallen och kommit ut på gatan smäller det plötsligt högt flera gånger och folk börjar skrika och springa, mot mig, bort från polishuset och ljuden. Det är Olgas nyckelknippa jag lånat så jag ser inte vilken som är till porten direkt utan letar frenetiskt, men egentligen väntar jag verkligen bara på att bli skjuten eller påkörd. Vågar inte titta någon annanstans än på nycklarna, för vill inte veta. I mitt huvud är det redan något stort fordon påväg mot mig och de människor som skrikande strömmar förbi, eller eventuellt någon med vapen. Står några meter in i trapphuset och skakar när jag väl kommit in. En ung man med en ”libertat los presos politicos”-pin på skjortan låser en stund senare lugnt upp porten och kliver in, jag frågar vad som händer, han säger att det är lugnt. Det är ingen fara, titta, titta de försöker bara få bort demonstranterna. Stora porten är delvis av glas och vi ser hur Los Mossos, den katalanska polisen, rycker fram i sin svarta mundering och viftar med batonger, sköldar och någon form av vapen som inte skjuter skarpa, men högljudda, skott. Mannen är också arg, för mossos får egentligen inte använda såna där vapen. En tjej förlorade ett öga 2015, och för ett år sen. Det hela är mycket överdrivet, tycker han. "Vi måste få demonstrera, det var ju lugnt, det var ju passivt". Jag går ut med soporna medan mossos fortfarande motar bort demonstranter, men de har åtminstone slutat skjuta. Han håller upp dörren åt mig tills jag återvänder. 
(null)
När jag kommer upp till lägenheten igen tittar Olga lättat på mig, men främst är hon oroad för Alfonso som ju var nära hemma precis innan, det vill säga nära när los mossos beslutade sig för att avlsuta demonstrationen. Jag och Rita, som är nio, står på balkongen och ser hur människor som är tillräckligt övertygade om sin sak för att stanna kvar, eller närma sig, blir nedslagna med batonger, alternativt jagade med bilarna. Medan ringer Olga Alfonso gång på gång för att få kontakt, och efter en stund svarar han och hon springer ner på gatan och korsar den utan att ta notis om polisen, för att hämta honom där han var vid hotellet precis mittemot. Jag frågar Olga om de pratar om politik i skolan alls, hon skrattar och svarar nej aldrig. "jag är van vid demonstrationer här på gatan, men inte såhär. Titta!! Polisen slog den där mannen rakt på benet!"
(null)
1-O NI OBLIT NI PERDÒ är katalanska. Det står för 1a oktober, utan glömska, utan förlåtelse. Folket minns de som fängslades i förra årets omröstning, de som fortsatt sitter fängslade eller är i exil, och framför allt hur polisen då betedde sig. Polisen som symboliserar staten. Hemma åt vi middag och lyssnade på tumultet utanför, sen kraschade jag efter en dag som varit mer än överväldigande. Eftersom svenska nyheter inte rapporterar om spansk politik har jag fortfarande inte ens berättat för mamma, haha. Skrev bara ett sms till mormor som jag vet kollar spanska nyheter. "Jag mår bra!".
(null)
Morgonen efter var trafiken igång igen, polishuset städades för fullt, vi väntade spänt på vad Kataloniens "president" skulle säga om händelsen. Han sa en massa, men på katalanska, så jag fick läsa artiklarna istället. Det får ni också om ni är intresserade, orkar inte sammanfatta. 1-O NI OBLIT NI PERDÓ står dock ännu på gatan. det tycks vara målat med samma typ av färg som alla linjer. Gatan är för vältrafikerad för att de ska hinna ta bort, tror jag. 
Vardagliga ting | |
Upp