Dagarna går. När kommer regnet? Oddsen för sol på studenten börjar närma sig noll. Tårar däremot? Kanske? Grät till en serie häromdagen men annars var det väldigt länge sen. 

Varje gång jag hör "studenttiden var en av de bästa i mitt liv hittills" får jag ont i magen och hjärtat, så jobbigt att vara mitt i något som är så bra och veta att saker väldigt få gånger kommer vara bättre. Det betyder bevisligen inte att saker kommer vara dåliga, men ni förstår. Jag hatar högtider, firanden, och här är jag ändå alldeles supertillfreds mitt i ett firande som är det enda i sitt slag i mitt hela liv. Blir lite besviken på mig själv som lurats in i detta spektakel, men glad att det också för mig, för en gångs skull, är ett spektakel och inte ett antiklimax. 

Är generellt ganska känslomässigt avtrubbad i dessa dagar, tror det är lite utmattning efter tretton års skolgång samt självbevarelsedrift. Om jag tillät mig skulle jag kunna känna en väldans massa just nu, och jag anar att en del av den massan inte skulle vara eufori direkt.  Bara jag skriver det här kryper det lite i kroppen av undertryckt stress och alla de där andra namnen på negativa känslor som en slänger sig med. Jag vill helst inte ha dem där, under huden. Så jag varken tänker eller skriver om dem. Istället blir jag positivt överraskad av minsta lilla, med detaljen att det positiva överraskandet inte är en känsla utan en cynisk iakttagelse. Objektivt iakttar jag att ja för en månad sen hade jag blivit jätteglad av det där. Eller nervös, eller förväntansfull, eller ledsen. Men inte idag. Jag borde tillåta mig att "vara i känslan" som min terapeut kallar det, men jag är rädd att jag inte orkar det. Litar på att om något är tillräckligt så bryter det igenom och känns ändå. FÅ MIG ATT KÄNNA NÅGOT DÅ står jag liksom och vrålar mitt liv i ansiktet, som om den här känslan av att vara trygg, tillfreds, inte var nog. Den är nog. Bara för att jag skriver såhär kommer jag säkert få sota, att jag ens kände behovet av att konstatera att det är nog. Men jag känner så lite. Kanske det är det som är lycka, att inte ha någon akut känsla att sätta ord på??? Det finns en känsla som bryter in lite ibland, en känsla som händelsevis passar bra att förlora sig i för att kunna strunta i alla de andra som kryper under skinnet. Det är väl det jag insett, det jag tar med mig från mitt sista och överlägset bästa år på gymnasiet. Hur den känslan känns, ATT den känslan känns. Och att mina vänner är det finaste jag har. De får mig faktiskt att känna, känna som att jag är en heliumballong på Gröna Lund pumpad till smärtgränsen.<3<3<3<3 skrev jag precis det där, nej, kräks inte nu. Puss puss puss