FÖRESTÄLL DIG ATT ALLA DU KÄNNER ÄR DÖDA 

detta kommer vara sant för någon av oss, och denna ensamheten bär vid med oss kanske var det därför han grät efter sex 

blicken följer taket en tapet som rör sig ned hitåt 

om någon bara kan våldta mig så att jag slipper vänta på att det ska hända,

ibland vände jag mig mot honom o tänkte på det aluminiumstålet som dom stoppa i den kroppen 

hur alltid den smaka stål efter det jag känner mig helt uttunnad av tanken liksom … uttänjd 

jag hade en strategi som barn att utveckla komplexa 

detaljerade erotiska fantasier om övergrepp för jag tänkte är jag kåt när det våldtar mig

är det inte en våldtäkt mitt begär trumfar ditt begär

säg du vill ha mig xtra xtra

va ska någon göra nu när tapeten efter alla stirrande år tillsist släpper 

sträcker sig ner som 

sönderklippta klänningar, jag ser mina egna bröst där bakom, kan tänka mig att klä upp mig för dig

kan tänka mig att klä av mig för dig  

Det här är det första jag någonsin hört eller läst om fenomenet småflickors våldtäktsfantasier. Som jag baserat på dikten, min egen erfarenhet, de kompisar jag sedan jag läste dikten tagit upp ämnet med, och facebooksinläggets kommentarer ändå kan benämna som ett FENOMEN. Jag minns själv så tydligt mina egna våldtäktsfantasier från när jag fortfarande bodde i Östersund och alltså var 7, 8 år. Tänkte att "men jag kommer ju VILJA ha sex! Jag kan bli kåt på våldtäktsmannen så slipper han våldta mig! Det kan bli najs!". Parallellt hade jag en plan om att jag skulle utbrista att jag hade HIV för att min våldtäktsman åtminstone skulle använda kondom. Att som åttaåring vara så övertygad om den framtida våldtäktens existens, att ha "vett" att redan då börja bygga mentala barriärer för att minska skadan svider ikapp med våldtäktsstatistiken. Ett så tidigt exempel på självbevarelsedrift. Jag undrar vem som berättade om våldtäkt för mig. Jag minns inte att det någonsin togs upp. Kanske var kunskapen om vad sex var ihopparat med mina killkompisars nyfikna blickar, frågor och ovälkomna händer tillräckligt?  

Samtidigt utspelar ju denna barndomens fantasi i en mörk gränd, en park, inte där det sen faktiskt antagligen händer. Dvs i ens egen, en partners eller en kompis säng. Det kanske är därför så få av oss kan ta nytta av dessa mentala barriärer våra barndomsjag förberedde. Vad vet jag. Lyckosamt nog inte särskilt mycket.

Förresten fyller poeten i fråga år idag. Denna lilla shotout får bli min present, eller vad säger ni!