---

---

Oavsett hur bra jag äter eller sover gör mitt humör, min stresstålighet och mitt blodsocker livets största dipp ungefär klockan 18. Det har varit så hela den här veckan. 18-22 är den värsta tiden på dygnet. Jag är hyperkänslig, lättstressad, distraherad, sur, ängslig, osäker, arg + tusen till synonymer för de orden igen. Jag får kämpa med andningsövningar, skriva ner mina tankar för att slippa tänka dem igen, försöka rationalisera allt, hindra impulsen att ringa typ alla mina vänner och be om ursäkt ömsom skrika på dem hur jävla irriterad jag är, tänka att "det där är ett problem för en annan dag" femtioelva fucking gånger. "Du kan säga det en annan gång". "Du kan göra det en annan dag". Mellan 18-22 är allt i mitt liv kaos, kaos som jag känner ett ohyggligt starkt kall att ÅTGÄRDA snabbt och ogenomtänkt som tusan och som jag sen dagen efter undrar varför jag inte bara kunde chilla och tänka igenom saker en extra gång till. Allt jag tänker på besudlas, färgas av alla känslor jag inte tycks kunna hantera utan som bara är här och kräver min odelade uppmärksamhet i fyra timmar. Efter 22 är jag så trött att jag inte ens orkar tänka längre utan somnar.