Tan poca vida
... är den enligt mig väldigt fina spanska titeln på boken "A Little life" av Hanya Yanagihara. (Ett litet liv på svenska) Som jag nu äntligen läste ut idag, efter 2 veckors bittersweet kämpande. Den är nämligen 720 jävla sidor lång. Trots detta var det först i slutet jag kom på mig själv med att skumma igenom stycken, och då var det inte för att den var långdragen eller tråkig utan för att jag och mitt efter två veckor nu arma blåslagna hjärta bara inte orkade med det emotionella maratonloppet som boken kändes som längre.
I en recension på Goodreads skrev en tjej (som jag förövrigt ALDRIG delar åsikt med angående böcker) att "A little life is a strong contender for the award for the most depressing book I've ever read" som en motivering för att ge den bara 3/5 stjärnor. Jag håller med henne om att ja, jäklart vad ledsen jag har blivit av denna bok, men för mig är det också förbluffande hur man kan låta det stå i vägen för faktumet att det är ett MÄSTERVERK. Att Hanya skrev den på endast 18 månader är helt omänskligt.
Såhär beskrivs den av förlaget på svenska:
"Berättelsen om de fyra vännerna JB, Malcolm, Willem och Jude och deras liv i New York spänner över flera decennier och växlar mellan mörker och ljus. Genom åren prövas deras vänskap, men det som håller dem samman är alltid Jude – Jude St Francis, som förblir en gåta även för dem som står honom närmast.
Jude är framgångsrik advokat med ett traumatiskt förflutet som präglar hela hans liv på ett oåterkalleligt sätt. Som kontrast till hans mörka uppväxt står vänskapen till framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek håller honom vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken han inte kan tillåta sig."
Jude är framgångsrik advokat med ett traumatiskt förflutet som präglar hela hans liv på ett oåterkalleligt sätt. Som kontrast till hans mörka uppväxt står vänskapen till framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek håller honom vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken han inte kan tillåta sig."
Jag skulle beskriva den som en fantastisk skildring av vänskap, vänskap mellan män, så som jag betvivlar att den särskilt ofta ser ut men som jag hoppas kommer bli vanligare. Historien (snarare en saga på grund av hur den sträcker sig över 3 decennier men ändå lyckas existera utanför vår tid?) är så förödande tragisk och vacker, på ett sätt jag aldrig hade väntat mig av en bok som kretsar enbart kring män i åldersspannet 25 till 55. Jag vill sätta den i händerna på alla män jag känner och tvinga dem läsa den, för jag tror att alla skulle behöva det. Egentligen tror jag att alla skulle behöva det, oavsett kön och ickekön, men män i synnerhet.
Boken är även otroligt representativ; mångfald har nog aldrig tidigare levererats på ett så okomplicerat och otvunget sätt som här! På Goodreads finns den i kategorin "Hbtq" och flera recensioner kallar den för "The gay novel we've all been waiting for" men för mig vore att kalla den för en "gay novel" att förminska den fullkomligt. Inte för att det är något över huvudtaget negativt med den stämpeln EGENTLIGEN, men för att den kategorin böcker ofta avfärdas som typ kompensation för "Me before you"-serien och dess föregångare istället för att ses som nya originella kärlekshistorier där de involverade händelsevis inte är cismän och ciskvinnor. Det är en kategori böcker som ärligt talat bara finns för att människor har en annan syn på gay än vad Yanagihara och bokens karaktärer har. Det är en helt fantastisk bok och såklart är hbtq+stämpeln alltid positiv. Men jag tycker det är så jävla trist att en gay novel inte bara kan få stå i romance-hyllan. (Sen är jag dock inte helt säker på att den ens borde stå där, för boken handlar verkligen främst om vänskap??)
Läs den! Du kommer gråta lyckotårar nästan nästan lika många gånger som riktiga tårar. Så värd det.