Gör som jag sa igår: lägger upp samma inlägg jag skrev förra året igen (men omskrivet) för faktiskt vissa saker kan inte beskrivas eller sägas för ofta.

När jag ser prideparaden, antingen live eller på video och bild som idag, önskar jag alltid att det kunde vara så varje dag. Prideparad VARJE dag. Att människor skulle kunna vara öppna med sin kärlek och sina identiteter varje dag. Då skulle paraden kanske mer vara en symbol för glädje och kärlek och mångfald, än ett politiskt verktyg för att uppmärksamma orättvisorna som finns.
Vilken drömvärld va?
Jag och Jossan hade under förra paraden lovat att i år, då skulle vi gå all in med flaggor och outfits och plakat och gå hela hela vägen. Vi var så taggade! Hon lyckades till skillnad från mig också delta i år, och stod på RFSUs flak. Hoppas hon hade det jättekul, i och för sig är inte något annat möjligt i mitten av så mycket glädje. Alla bara ler och vet inte om jag grät lite eller om det var svett som rann förra året (det var den sommarens varmaste dag om jag inte missminner mig?) men vad jag varje år jag tittat blivit gladast och stoltast av att se är de 10-åriga barn som går i paraden och står upp för sig själva, de har liksom redan fattat. Regnbågsfamiljernas grupp, och de "stolta föräldrarna till HBTQ-barn" är också bland de som berör i alla fall mig mest.
Sån härlig gemenskap, vill stå och le och ropa hela dagarna åt oss starka människor som orkar trots allt hat och osynliggörande.
Puss på er och happy Pride 🌈